Viktlös
Jag mår riktigt dåligt av att se mig själv i spegeln som det är nu.
Jag är bara skinn och ben. Och lite muskler.
Jag har alltid haft problem med vikten, åt det håll som många glömmer bort. Jag har alltid vägt för lite, inte farligt lite men för lite mot vad jag själv, och många med mig, skulle önska.
När jag var yngre pendlade jag mellan 45-50 kg och i samband med att jag började gymnasiet hade jag hittat ett mellanläge då jag stod stilla på samma vikt väldigt länge. Har aldrig passerat den magiska 50 gränsen förrän jag blev gravid. Redan på inskrivningssamtalet (i vecka 11) hade jag gått upp 4kg. När vi kom in på förlossningen visade vågen 66kg. 16 kg upp. Kilon som jag absolut behövde och såg fram emot att få jobba bort, eftersom jag då skulle kunna välja när jag inte ville gå ner mer.
Men tji fick jag. Efter en vecka till sängs på BB hade jag tappat 11 av de 16 kilon som jag gått upp under graviditeten. 11kg! På att göra ingenting. Då hade jag alltså 5 ynka kilo kvar som jag mer än gärna hade behållt. Men de och några kilo till försvann under de 6 veckor som jag ammade. Från det att jag vägde mig veckan efter Neija föddes och fram till mitt återbesök på sjukhuset så vägde jag mig inte en enda gång så jag vet inte hur fort jag egentligen var tillbaka på startvikten (50kg). Men på återbesöket, som var 8 veckor efter förlossningen, så vägde jag 46kg.
Idag väger jag 49kg.
Jag är 164 cm lång och väger 49kg.
Det är inte sjukligt lite och jag tvivlar på att jag skulle få mer hjälp än "Du borde äta mer" om jag gick till en läkare.
Många kanske tycker att detta är ett i-landsproblem, när det finns dom som kämpar för att gå ner i vikt för att rädda deras liv. Men för mig är det här hemskt jobbigt.
Jag har försökt att äta mer, äta mer energirik mat och att småäta. Det har inte hjälpt.
Jag vill kunna klä av mig naken utan att behöva må dåligt över vad jag ser. Jag har ingen rumpa, inga bröst och mina revben syns mer än någonsin. Jag ser ut som ett streck när jag står med fötterna ihop och armarna längs med kroppen. Jag försvinner bort framför mina ögon.
Jag har aldrig varit särskillt kurvig eller haft stora bröst men jag hade en ganska okej rumpa förut. Jag hade ett par bröst som åtminståne kunde fylla ut en trekantsbikini i storlek XS.
Jag vill ha tillbaka min kropp. Jag vill ha hull. Jag vill väga minst 55 kilo.
Jag vill kunna titta på mig själv i spegeln utan att vilja gråta.
Ta hjälp av en PT, eller en dietist för att få hjälp! Annars är det väl de vanliga knepen, fullfeta produkter, drick mjölk, lägg till en proteindrink av gainertyp 1-2 gånger om dagen utöver det du redan äter!
Det finns vissa som inte kan gå upp i vikt, likaså som det finns vissa som inte kan gå ner i vikt.. Tycker tyvärr att man inte hjälper dessa personer tillräckligt mycket!
Anna Skippers program tog just upp den problematiken.
Vanliga problem:
1. Oregelbundna vanor som sena kvällar och för lite sömn.
2. Stress.
3. För mycket sinnesintryck och stimulans. All överdriven rörelse aktiverar dig, till och med TV-tittande.
Lösning:
Träning. Äta betydligt större portioner, innehållande protein, kolhydrater (1/2) och grönsaker (ej mer än 1/4). Äta regelbundet, även om man inte är hungrig. Ta mellanmål. Glöm inte att du kan ha extra fett i maten, inte att du äter dålig mat, utan tar tex olja på grönsakerna eller lägger på nötter...
du kanske ska anlita en PT och en dietist så du får fason på de där?
jag förstår exakt hur du känner.. ja är 1,72 lång och väger 45kg... Har gått till en dietist men ändå så går ja inte upp i vikt.. Folk ska veta att de är lika svårt om inte ännu svårare att gå upp i vikt än att gå ner i vikt.
Vet precis hur det känns, har exakt samma problem!! Riktigt trist när ingenting verkar hjälpa... :/
