Fem dagar.
Och nu rinner tårarna.

Har klarat mig ifrån att gråta sedan jag lämnade Uppsala i måndags, men inatt blev saknaden för stor.
Jag vill vara hos min familj. Jag vill hålla om dem och aldrig släppa taget. Jag vill lukta på Neijas hår, pussa på hennes mjuka kinder. Lyssna på deras andetag.

Ge mig det förbaskade körkortet nu så jag kan åka hem..


Jag saknar er...