Tre timmar tog nattningen av Neija igår kväll. TRE TIMMAR?!
Hon som i vanliga fall brukar somna på stört när hon är trött.
Nu får man inte lämna henne ensam en sekund för då bara skriker hon, och när man är där så hon ser en så ska hon bara busa och prata och vifta med både armar och ben.

Sedan Fredrik började sitt nya jobb har ingen av oss fått ordentligt med sömn. Jovisst, vi får sova hela nätter (när Neija väl somnar) och vi är bortskämda med sovmorgnar och sovstunder på dagarna.
Jag vet mycket väl att det finns andra föräldrar som fortfarande inte får sova hela nätter eller har barnen vakna hela dagarna och att dom säkerligen får betydligt mindre sömn än oss. Men det betyder inte att vi är mindre trötta för det. Snarare är det väl så att vi är ännu tröttare, just för att vi blivit vana med att ha en väldigt snäll och okrävande liten tjej här hemma.

Så nu när hon är extremt krävande så blir vi helt slut. Att höra hennes gnäll och skrik hela dagarna och se hennes tårar varenda kväll är riktigt jobbigt. Att dessutom vara ensam (pga att Fredrik jobbar så mycket) och ta hand om det här hela dagarna, vecka ut och vecka in gör mig nervös, stressad och slutkörd!

Och mitt i allt det här ska jag försöka hålla humöret uppe och vara en glad och trevlig mamma, sambo, dotter och vän. Ska försöka hålla ordning och reda i hemmet, hålla tvättkorgarna i schack och hinna plugga också..

HUR SKA JAG HITTA ENERGI??


Nej, vi hoppas verkligen att det bara är en fas som hon går igenom just nu och att hon snart blir "som vanligt" igen - för så många fler veckor med det här tror jag inte någon av oss orkar med..