Vi har haft en mysig men otäck helg.
Jag och Neija blev hämtade av mamma i fredagsmorse och åkte ut på landet.
Eftersom Fredrik skulle på svensexa på kvällen så ville vi hellre vara ute hos mamma än att sitta här hemma och ha det tråkigt. Hela fredagen var kanonbra. Neija var tillbaka till sitt gamla vanliga jag. Hon åt ordentligt, vid varje mål, hon sov som hon brukar och det var betydligt mera skratt och solskensleenden till skillnad från resten av veckan.
Kändes jättebra, och jag kunde äntligen andas ut - hon verkade bli bättre.

Fredagkväll spenderades framför datorn för att göra klart mitt svenska uppdrag. Under veckan som gått har jag inte fått mycket gjort, så det resulterade i att jag till slut skickade in det en timme efter deadline.
Hoppas det inte gör nåt och att betyget blir bra ändå.

Lördagen spenderade vi med mamma och även min syster kom ut och vi pratade massor med strunt och hade det bra. Tyvärr var det ju värdelöst väder - jag som hade tänkt sola. Men vi hade trevligt inomhus istället.
Och det var även igår det hände - första gången.
Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv!

Neija fick 8månaders mat till lunch (och jag reagerade på att bitarna var lite stora - men hon har ju ätit det förr) som hon inte alls ville äta upp. "Toppen" tänkte jag, "nu är hon tillbaka till matvägrandet igen". En stund senare, långt efter att hon ätit upp lunchen, satt hon på golvet och bajsade. Plötsligt så började hon chippa efter andan. Lät som att hon inte fick luft. Och strax därpå började hon storgråta. Chipp efter andan, och gallskrik. Verkade som att det gjorde ont att andas.
Jag klappade henne på ryggen, jag skuttade lite med henne i famnen och försökte få henne att andas normalt och sluta gråta. Jag bytte blöjan och hon lugnade ner sig lite, men så fick hon ett sådant där pipljud i halsen igen - och tårarna började spruta igen. Till slut fick hon upp en liten, liten rap. Och sen lugnade hon ner sig. Och fem minuter senare somnade hon.

Under tiden som jag försökt få henne att sluta gråta och andas normalt (allting tog kanske fem minuter - men det kändes som en evighet) så ringde min syster till sjukvårdsupplysningen. Tror att vi alla var rätt så rädda.
Av dom fick vi höra att det kunde vara så att hon satt något i halsen (möjligen matbitarna - som var lite stora), eller att hon svalt saliv i fel strupe, eller att hon hade något som gått i näsgångarna ner i halsen.
Det sista alternativet var något som var svårt att upptäcka och det enda sättet att få veta om det var så är genom en röntgen. Men eftersom hon somnade så fort efteråt så kändes det inte som något akut utan vi bestämde oss för att vänta och se ifall det hände igen och isåfall åka till sjukan.

Under kvällen så kom min svägerska och Fredrik ut och vi åt middag allihop. Tanken var att min bror också skulle ha kommit ut, men då han var lite sliten sedan sin svensexa i fredags så valde han att stanna hemma.
På kvällen åt Neija bra igen - dubbla portioner och hon mumsade och åt. Även vällingen gick i.
En stund innan vi skulle åka hem så hände det igen. Hon sitter på golvet (och bajsar nu också - sammanträffande?) och plötsligt chippar hon efter andan igen. Inte lika häftigt som under dagen, men ändå.
Precis som under dagen så gick det över väldigt fort och den här gången trodde vi att det var saliv som "fastnat" i halsen.

Vi åkte iallafall hem efter blöjbyte och när vi kom hem så somnade hon fort och utan problem i sängen. När vi gått och lagt oss och sovit en stund så vaknar jag av att hon tokgråter. Jag går upp, ger henne nappen och bäddar ner henne igen och hon somnar om. Så jag gick och la mig igen och hinner precis somna om innan samma sak händer igen. Går upp, ger henne nappen och hon somnar om. Någon minut senare skriker hon igen och Fredrik vaknar, går upp och gör samma procedur som mig - men det funkar inte, så istället börjar han vagga henne.
Han vaggar och vaggar men hon vill ändå inte somna, men tårarna slutar iaf tillslut.

En stund senare kommer han in med både Neija och hennes kudde till sängen så fick hon ligga mellan oss och sova. Tog väl henne ungefär 20 minuter att somna och sen sov vi allihopa. Någon gång senare vaknar jag till och tre sekunder senare ser jag att Fredrik försöker vända sig lite, tror att han kommer åt hennes hand eller nåt (alltså inte lägger sig på henne, men kommer åt henne så hon blir "rädd"), för hon rycker till och gallskriker - och två sekunder senare gör hon samma sak som under dagen. Chippar efter andan, gallskriker, chippar, skriker och tårarna bara sprutar. Både jag och Fredrik blev livrädda.

Det går över jättefort och vi funderar på om vi ska åka in. Men eftersom hon redan håller på att somna så bestämmder vi oss för att avvakta. Och sen försöker vi somna om alla tre. Efter ca 20 minuter så somnar hon och sen sover vi resten av natten.


Det här är det absolut värsta jag har varit med om och vi förstår inte vad det beror på.
Vi ska ringa till våran BVC tant och se om vi kan få komma in tidigare (vi ska dit på onsdag) och se om något är fel. Dessutom så fortsätter hon vägra äta mat (hon dricker visserligen ersättning så hon får i sig både näring och vätska). Hon har haft diarré sedan i onsdags (med undantag för två "normala" bajsblöjor).

Vad är det som är fel på våran sessa??