Igår var det som sagt dags för Neijas tremånaders spruta.
Mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio, HIB och lunginflammation.
När vi kom dit så var det först vägning och mätning som stod på agendan.
Hela 5800 gram och 58 cm lång är hon nu, våran sessa.

Sen var det dags för sprutan så på inrådan av Gun (vår BVC-tant) så lämnade jag över Neija till Fredrik och själv fick jag bara titta på. Första sprutan gick strålande, hon protesterade lite lätt genom att göra grimaser och pipa lite, men det gick snabbt över. Så var det dags för spruta nummer två (den för lunginflammation) och det var inte alls roligt. Hon pep, grimaserade och grät en skvätt.
Då fick jag ta över och trösta och efter att ha gnytt några gånger extra (som för att säga - "det gjorde visst ont!") så var allting bra igen. Somnade ganska fort i famnen och sen satt vi kvar i ungefär en halvtimme och pratade om lite alls möjligt. Sen gick vi hem, efter ett snabbt besök på apoteket (Alvedon-suppar skulle inhandlas) och ICA (köpte kvällsmat och hyrde film).

När vi kom hem fick hon mat och sen somnade hon.
Fredrik åkte på fotbollsträning och jag passade på att vila lite jag med.
När han kom hem någon timme senare så lagade vi mat och vi hann lagom äta upp den innan Neija vaknade.

Sen började det.
Hon hade jätteont i benen (öm efter sprutorna) och hon bara grät och grät.
Skrek och skrek. Tårarna sprutade och hon ville inte sluta.
Vi försökte trösta och gjorde vad vi kunde för att undvika att komma åt stället där det gjorde ont.
Det gick ganska bra att lugna henne i början, så länge hon inte rörde benen.
Men när man är liten (och inte riktigt har kontroll över ben och armar) så var det ju oundvikligt.
Så varje gång hon sparkade till med benen så började allting om igen.
Tårarna sprutade (både på mig och Neija) och hon hyperventilerade och skrek om vartannat.

Till slut så bestämde vi oss för att prova med alvedon. Så när vi bytte blöja, tog tempen (ingen feber!) och tog på pyjamas så gav vi henne en supp och sedan fick hon sista målet för dagen.
Det var inte det lättaste att få henne att äta eftersom hon bara grät, så emellan två skrikattacker så lyckades vi lura i henne flaskan. Och sen åt hon hela målet utan uppehåll, och det var först när vi skulle rapa som tårarna började igen.

Till slut så verkade alvedonen och hon blev tröttare och tröttare.
Så vi la henne i sängen och fick henne att sova.

Vi hade tänkt se på filmen som vi hyrt men bestämde oss istället för att sova - ifall att hon skulle vakna när alvedonen slutat verka.
Jag kunde inte somna utan låg och lyssnade på varenda litet ljud som hon gjorde, tittade på klockan och hoppades att benen slutat göra ont och att hon därför skulle fortsätta sova även när alvedonen gått ur kroppen.
Till slut somnade även jag och vaknade inte förän åtta imorse när lillskruttan vaknade och började pocka på uppmärksamhet.

När jag kikade över kanten på spjälsängen möttes jag av ett leende och misstänkte att benen inte längre gjorde ont. Och när jag plockade upp henne för blöjbyte så kändes hon inte jättevarm men jag tog ändå tempen för säkerhetsskull - fortfarande ingen feber! Hurra!
Vi åt frukost hela familjen och tittade på filmen vi hyrt.

Resten av dagen har gått smärtfritt, med väldigt mycket sömn för lillans del (tror att hon är lite trött efter allt gråtande igår) och inga tårar alls, men väldigt många leenden! Skönt.
Så nu kan vi lämna sprutorna bakom oss och istället njuta av livet fram tills det är dags för nästa dos (om tre månader)


Men vad ont det gör i ett litet (fortfarande ganska färskt) mammahjärta när dom små har ont.
Jag har tyckt att det varit jobbigt när hon haft ont i magen (pga luft eller liknande) men det här var ju 1000 gånger värre. Usch och fy.
Mit hjärta brast ett antal gånger under kvällen igår.
Tårarna sprutade och jag kände mig totalt maktlös.
Fy!

Nu ska vi fortsätta mysa resten av dagen och imorgon kommer mormor hit och tröstar lite mer.
På fredag är det utgång som gäller och jag längtar verkligen den här gången.
Ska bli sjukt kul!