Pluggandet gick trögt idag, trots att jag var helt solo här hemma och hade alla möjligheter till att kunna plugga i lugn och ro. Men så är det väl ibland. Får ta nya tag imorgon igen.

Ikväll, efter middagen och innan Grey's, så fick vi äntligen tummen ur och ramade in vår förstoring på magen, som vi har haft stående i sin kartong i ganska precis ett år nu. Nu sitter den i ramen och nästa projekt blir att bestämma var i lägenheten den ska sitta. Tanken var i Neijas rum, ovanför hennes säng, men vi tycker att den är så fin så vi vill nog ha den någonstans där den syns bättre. När man ser den inramad sådär så minns man och tänker tillbaka på tiden med magen. Som var en fantastisk tid. Som vi båda saknar.


Denna bild sitter nu, äntligen, i sin silverram och längtar efter att få komma upp på väggen..


Tror att både jag och Fredrik längtar efter en liten parvel till, men det får vänta några månader till. Men snart.. snart blir det syskon här hemma. Det är på tiden.

Appropå små parvlar så misstänker jag att en gammal barndomskompis just nu ligger och kämpar med att få ut sin lille kille. Kanske, om bara några timmar, finns det en ny liten människa på jorden. Ett litet mirakel.
Jag tänker på dig, hjärtat, och hoppas verkligen att det är dags nu.. det finaste som finns är att få upp sitt lilla knyte på bröstet. Minns känslan som om det var igår. Jag blir alldeles salig när jag tänker på det.

"Min" Lina.. mamma. Underbart!