Min första kärlek

Jag har försökt tänka tillbaka och komma på när jag var kär första gången, och tyvärr är det inget namn som ploppar upp. Jag tror att det har att göra med att jag egentligen aldrig har varit kär. Förrän nu.

Jag har varit förälskad och haft ”hang-ups” på några underbara (och några mindre underbara) grabbar i mina dagar, men ingen som jag kan minnas att jag någonsin kände såhär för.

Det var (förstås) min allra första pojkvän, Sebastian. En underbar kille på alla sätt. Jag var 15 och han 13 när vi blev tillsammans och efter 2 härliga månader så valde vi att gå åt skilda håll. Vi är, än idag, väldigt goda vänner. Bättre första pojkvän får man nog leta efter. Han är nu sambo med världens härligaste Elin.

Sen träffade jag Anders. Himlastormande och (även det) kortvarigt. Han låg i lumpen när vi träffades så vi sågs mest på helgerna, då det oftast var fest. Men vi pratade desto mer i telefon i veckorna. Vi kunde prata i timmar. Tack vare honom så lärde jag mig tycka om mig själv, mitt utseende och min kropp. Vi har fortfarande kontakt då och då och han är en fantastisk kille.

Johan, en förälskelse som varade i många, många år. Vi gick från att dejta, till att vara vänner, till bästa vänner, till friendswithbenefits, till att nu inte ens prata med varandra längre. Johan krossade mitt hjärta, flera gånger om – trots att jag egentligen inte ens var kär i honom, utan mer kär i att ha honom i mitt liv. Än idag kan jag bli ledsen när jag tänker på honom. För trots allt så var han min bästa vän under många år och han har lämnat ett stort hål i mitt hjärta. Han är nu gift och har barn och jag hoppas att han är lycklig, för det förtjänar han.

Och sen… träffade jag Fredrik. Och jag visste direkt att det var han jag skulle leva resten av mitt liv med. Jag visste att det var han som skulle bli pappa till mina barn. Jag minns att jag sa exakt dessa ord till min sambo, Anna, bara några veckor efter att vi hade träffats. Och här är vi idag.

Fredrik gör mig lycklig på ett sätt som jag inte kan beskriva med ord, på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Vissa dagar blir jag galen på honom och andra så kan jag inte sluta titta på honom. Sedan jag träffade Fredrik så har jag insett att alla de där grabbarna som jag var ”så kär i” aldrig handlat om kärlek egentligen. Framför allt inte sådan här kärlek. Det pirrar i hela kroppen när jag tänker på att vi ska gifta oss i februari. Att vi faktiskt ska ta det stora steget mot att leva resten av livet tillsammans. Vi är inte alltid sams och har det motigt till och från. Jag skulle inte vilja byta bort vår kärlek mot något annat. Även om vi har haft våra ups & downs under årens lopp. Allt som har hänt har tagit oss till denna dag och jag är lycklig.

Jag säger som Charlotte, i SATC2, när hon svarar på frågan om hon är lycklig varje dag: "Not all day every day, but every day!"



Jag älskar honom, över allt annat.