Kikade in hos LadyDahmer en stund nu ikväll och läste några inlägg.
Bland andra läste jag dem som handlade om hur hon klär - eller snarare INTE klär - sina barn.
Jag kan inte mer än hålla med.

Ja, alltså. Vi klär Neija i klänning då och då, trots att hon kanske inte valt det själv. (Ibland får hon faktiskt plocka vilket plagg hon vill i garderoben.. hihi)
Men allt som oftast blir det byxor och tröja. Just därför att det är mer praktiskt när hon kryper omkring och leker här hemma. En klänning fastnar så lätt under knäna och så kommer hon inte fram lika fort som hon vill.

Och fastän jag var strängt emot (eller undvek) rosa och puttinuttigt under graviditeten så har det självklart slunkit in både en och tre rosa, gulliga plagg i hennes garderob och byråer.
Men om man tar en titt ner i hennes byrå så är det nog (för att använda Lady Dahmers ord) "regnbågens alla färger" som man möts av.

För egentligen, varför ska man klä sin dotter i rosa bara för att det är en tjej, och blått om det är en pojke?
- För att man ska se om det är en pojke eller flicka.

De senaste två gångerna som jag och Neija varit på Öppna Förskolan har jag fått frågan (av samma tjej - vilket ioförsig är lite komiskt. Minnet är bra, men kort) "Hur gammal är din son?".
Visst är det kanske lite trist att folk antar att hon är en pojke bara för att hon har jeans och tröja i någon annan färg än rosa, men det är väl inte värre än att jag får rätta henne. "Det är en tjej, och hon är tio månader"

Jag fortsätter klä Neija i vilka färger JAG vill (ja, för i nuläget är det trots allt jag eller Fredrik som bestämmer - innan hon har egna åsikter) oavsett om färgen är förknippad med pojke eller flicka. För vem är det som har bestämt det från början?

---

Update:
För övrigt så kan jag meddela att detta var mitt 700:ade inlägg. Wohooo!